Moments
Varfor atervander man efter alla tarar och frustration av forluster? Jag har fatt fragan ett antal ganger, varfor gar du ens tillbaka om du mar sa daligt av det ? ...
tidningarna skriver redan veckor innan derbyt, man hor folk prata om det overallt pa tunnelbanan, pa gatorna det ligger som ett hot i luften och vantar pa att fa bryta ut. nervositeten borjar satta sig som en sten i magen och sakta men sakert mynna ut till alla mojliga delar av kroppen. Du vet att det snart ar dags, trots att du tvingat dig sjalv att fokusera pa andra saker for att inte bryta ihop totalt, ligger tankarna dar helt orubbliga. Och du vet att gransen mellan total lycka och doden ar alldels for tunn...
Sen borjar spekulationerna fran startelvor till domare. Jag tror aldrig att derbysamtalen tar slut. spekulationer, rykten och diskusioner blir lika livsviktiga som att ata och sova. Vilket man knappt klarar av att gora vid den har tidpunkten...
Sa fragan kanske inte ar sa konstig, varfor ens ga dit om det ar sa har man mar innan... Varfor ga tillbaka? JO for att det finns stunder i livet som man aldrig nagonsin skulle byta ut mot nagot annat, det finns stunder dar bara total lycka existerar...
2 juni 2003
Det var psykkrig mellan tranare och tidningarna foljde varje andetag som spelarna tog redan veckor innan derbyt. Man hade langtat, vantat, hoppats, spekulerat. Efter natter av alldeles for lite somn och dagar av meningsloshet sa var det antligen dags. Rasunda kokade, gladje vralen och panikskriken utbytte varandra, det var en kvall dar ingenting skulle ga fel...
Har du hoppats nagon gang, sa starkt att ingenting annat i livet spelar nagon roll bara en enda sak gar som du vill. Har du langtat sa starkt efter nagot att du hade kunnat ga over lik for att fa din vilja fram. Har du nagonsin kant sa stark nervositet att du sakta borjat kvavas av den alldels for tunga luften, nar det kanns som att du snart kommer sprangas i smabitar och du inte har nagon aning om vart du ska ta vagen. Har du nagon gang slitits mellan hopp och fotvivlan snabbare an sekunder passerar forbi.
For gransen mellan lycka och helvete ar alldeles for tunn...
Nar man har laddat infor nagot sa himla lange, nar man lagt ner sa mycket energi pa en enda sak, nar allt man ar handlat om hopp och langtan till en enda dag, en enda vinst. Da finns det inga ord som beskriver kanslan nar det haller pa att rinna ur kroppen och besvikelsen forsoker bygga bo.
Nar hat laget gor 1 - 0 sa ar ilskan total, nar sedan 2-0 ramlar in ser man allt falla samman bakom ett hopp som ar alldeles fo litet, nar sedan 3-0 dodar matchen... det finns inga ord i varlden. Nar man tittar omkring sig och ser folk resa sig upp och ga ut, nar fel staplats jublar och tystnaden och skriken av total besvikelse for en sekund nastan gar att ta pa. Nar allt omkring gar i slowmotion och man for ett litet ogonblick ar helt saker pa att detta maste vara en mardrom for livet ar inte sa har grymt. Men anda verkligt... saknar ord.
For att sedan vanta ut tiden, titta pa klockan som gar for snabbt, veta att smartan kommer bli for tydlig nar slutsignalen ljuder, och fel jubel kommer bli alldeles for hogt. Varfor kan man inte bara fa sluta ogonen och sjunka genom marken ibland.
men sa hander det, ni vet det dar ogonblicket nar hopplosheten infaller och inget langre betyder nagonting. Da man bara faller och luften inte langre kanns. Da hander det, ni vet sant som aldrig hander. Sant som inte kan handa, ogonblick som aldrig kommer ater, sant som aldrig hander igen. Stunder da allt som existerar ar nuet. Ibland hander helt enkelt sant som absolut inte kan handa, Ibland ar innerborden i ordet omojligt helt bortblast, ibland hander det... men aldrig igen...
Kanslorna efter AIKs mal, kanslorna efter att kvittera pa overtid, kanslorna efter att ha gjort 3 mal pa 12 minuter mot ett lag som man avskyr mer an nagot annat i hela varlden. Kanslorna fran helvete till himmel... om ni ens tror att jag tanker ge mig pa att forklara dom tror ni helt fel, for det gar inte. Vissa saker ar faktiskt omojliga...
Sa detta blir mitt svar, for ogonblick som dessa kommer jag alltid atervanda, for ogonblick som dessa har jag karlek in tatuerat och hopp som aldrig kan forklaras med ord. For ogonblick som dessa lever jag for. Det kanske var 5 ar sedan men jag minns fortfarande sekunden nar Ayorinde nickar in 3-3, jag minns exakt allting. Och det kommer jag alltid att gora.
Ni kanske tycker att jag ar knapp som fortfarande bryr mig om ett lag om det far mig att ma sa daligt. Men vet ni vad jag tycker synd om er som aldrig kommer fa uppleva den har lyckan, ni vet inte ens vad ordet lycka betyder...
Har ni aldrig alskat nagon som far er att ma daligt ibland?
Tro-Hopp-Karlek
tidningarna skriver redan veckor innan derbyt, man hor folk prata om det overallt pa tunnelbanan, pa gatorna det ligger som ett hot i luften och vantar pa att fa bryta ut. nervositeten borjar satta sig som en sten i magen och sakta men sakert mynna ut till alla mojliga delar av kroppen. Du vet att det snart ar dags, trots att du tvingat dig sjalv att fokusera pa andra saker for att inte bryta ihop totalt, ligger tankarna dar helt orubbliga. Och du vet att gransen mellan total lycka och doden ar alldels for tunn...
Sen borjar spekulationerna fran startelvor till domare. Jag tror aldrig att derbysamtalen tar slut. spekulationer, rykten och diskusioner blir lika livsviktiga som att ata och sova. Vilket man knappt klarar av att gora vid den har tidpunkten...
Sa fragan kanske inte ar sa konstig, varfor ens ga dit om det ar sa har man mar innan... Varfor ga tillbaka? JO for att det finns stunder i livet som man aldrig nagonsin skulle byta ut mot nagot annat, det finns stunder dar bara total lycka existerar...
2 juni 2003
Det var psykkrig mellan tranare och tidningarna foljde varje andetag som spelarna tog redan veckor innan derbyt. Man hade langtat, vantat, hoppats, spekulerat. Efter natter av alldeles for lite somn och dagar av meningsloshet sa var det antligen dags. Rasunda kokade, gladje vralen och panikskriken utbytte varandra, det var en kvall dar ingenting skulle ga fel...
Har du hoppats nagon gang, sa starkt att ingenting annat i livet spelar nagon roll bara en enda sak gar som du vill. Har du langtat sa starkt efter nagot att du hade kunnat ga over lik for att fa din vilja fram. Har du nagonsin kant sa stark nervositet att du sakta borjat kvavas av den alldels for tunga luften, nar det kanns som att du snart kommer sprangas i smabitar och du inte har nagon aning om vart du ska ta vagen. Har du nagon gang slitits mellan hopp och fotvivlan snabbare an sekunder passerar forbi.
For gransen mellan lycka och helvete ar alldeles for tunn...
Nar man har laddat infor nagot sa himla lange, nar man lagt ner sa mycket energi pa en enda sak, nar allt man ar handlat om hopp och langtan till en enda dag, en enda vinst. Da finns det inga ord som beskriver kanslan nar det haller pa att rinna ur kroppen och besvikelsen forsoker bygga bo.
Nar hat laget gor 1 - 0 sa ar ilskan total, nar sedan 2-0 ramlar in ser man allt falla samman bakom ett hopp som ar alldeles fo litet, nar sedan 3-0 dodar matchen... det finns inga ord i varlden. Nar man tittar omkring sig och ser folk resa sig upp och ga ut, nar fel staplats jublar och tystnaden och skriken av total besvikelse for en sekund nastan gar att ta pa. Nar allt omkring gar i slowmotion och man for ett litet ogonblick ar helt saker pa att detta maste vara en mardrom for livet ar inte sa har grymt. Men anda verkligt... saknar ord.
For att sedan vanta ut tiden, titta pa klockan som gar for snabbt, veta att smartan kommer bli for tydlig nar slutsignalen ljuder, och fel jubel kommer bli alldeles for hogt. Varfor kan man inte bara fa sluta ogonen och sjunka genom marken ibland.
men sa hander det, ni vet det dar ogonblicket nar hopplosheten infaller och inget langre betyder nagonting. Da man bara faller och luften inte langre kanns. Da hander det, ni vet sant som aldrig hander. Sant som inte kan handa, ogonblick som aldrig kommer ater, sant som aldrig hander igen. Stunder da allt som existerar ar nuet. Ibland hander helt enkelt sant som absolut inte kan handa, Ibland ar innerborden i ordet omojligt helt bortblast, ibland hander det... men aldrig igen...
Kanslorna efter AIKs mal, kanslorna efter att kvittera pa overtid, kanslorna efter att ha gjort 3 mal pa 12 minuter mot ett lag som man avskyr mer an nagot annat i hela varlden. Kanslorna fran helvete till himmel... om ni ens tror att jag tanker ge mig pa att forklara dom tror ni helt fel, for det gar inte. Vissa saker ar faktiskt omojliga...
Sa detta blir mitt svar, for ogonblick som dessa kommer jag alltid atervanda, for ogonblick som dessa har jag karlek in tatuerat och hopp som aldrig kan forklaras med ord. For ogonblick som dessa lever jag for. Det kanske var 5 ar sedan men jag minns fortfarande sekunden nar Ayorinde nickar in 3-3, jag minns exakt allting. Och det kommer jag alltid att gora.
Ni kanske tycker att jag ar knapp som fortfarande bryr mig om ett lag om det far mig att ma sa daligt. Men vet ni vad jag tycker synd om er som aldrig kommer fa uppleva den har lyckan, ni vet inte ens vad ordet lycka betyder...
Har ni aldrig alskat nagon som far er att ma daligt ibland?
Tro-Hopp-Karlek
Djurgårdsspelarna satt med tomma blickar i omklädningsrummet
- Det värsta jag varit med om, sa Johan Elmander.
- Det värsta jag varit med om, sa Kim Källström.
- Det värsta jag varit med om, sa Andreas Isaksson.
Har skadegladje nagonsin kants battre?
Kommentarer
Postat av: iza
hejsan!
jag ska åka iväg som au apir nu till sommaren men är osäker på vilken organisation jag ska välja. vilka åkte du med?
jag är helt inne på kalifornien och vill ingen annanstans. läste ditt inlägg om att vara envis för att få som man vill. är så glad att jag hittade din blogg. vara nära på att ge upp den tanken. har hört att det är så svårt att få en familj om man begränsar sig så.
så är nyfiken på vilken organisation man egentligen ska välja för att få bästa stöd. har funderat mkt på SI (scandinavian institut).
och hur är kalifornien. värt att slåss för? ;P
kram isabella
([email protected])
Trackback
